$ommartipset

Dagen började som vilken vanlig dag som helst. Väckarklockan ringde 07.30. Beep beep. Jag tog en dusch, kokade kaffe och läste morgontidningen. Allt var som vanligt. Hur kunde det gå så fel?

Jag kom till kontoret och hälsade på Agneta i receptionen. "Du har fått ett brev... men jag kan inte hitta någon avsändare" sa hon och räckte mig ett brunt kuvert. "Det var som..." mumlade jag, och tog med mig brevet in på mitt rum. Jag lät det stirra på mig hela dagen. Jag vågade inte ta reda på vad som dolde sig i det. Under flera dagar hade jag nämligen haft en underlig känsla att någonting hemskt skulle inträffa. Jag misstänkte att brevet kunde vara en del av den annalkande hemskheten...

Utanför fönstret virvlade ilskna snöflingor i novembermörkret. De ville säga mig något - kanske att min undergång var nära. Dagen hade passerat som vanligt; med redaktionsmöten, dead lines, nya klädkollektioner, försenade modeller och otrevliga fotografer. Stress stress stress. Det efterlängtade slutet på arbetsdagen var här, och nu skulle jag äntligen få åka hem och krypa ner i soffan med min underbara Peter till pojkvän. Han hade precis kommit hem från en konferens i Mariefred, och ikväll hade vi bestämt oss för att ha "myskväll", med allt vad det innebär. Det var bara det där brevet...

Jag var ensam kvar på kontoret. Det var helt tyst - bortsett från snöstormen som ven utanför, och som stundvis fick hela den toppmoderna byggnaden att skaka till. Jag öppnade kuvertet långsamt och omsorgsfullt. Jag höll andan när jag tog ut innehållet.........

Tystnad.

Chock.

Kaos.

HELVETE PETER!!!! Hur fan kunde du!!!!?????

I kuvertet låg smygtagna bilder på Peter och hans chefs dotter Erika. De var tätt omslingrade och hans händer var på ställen de absolut inte skulle vara på. På baksidan av en bild stod det "Chaplin Bar, 20/11 23.00". Det var kvällen innan.

Min värld föll samman, och det är där jag är idag. Idag - när min berättelse börjar.